Ännu en vecka som gått....tiden går snabb, även när den varit tråkig, ja och som vanligt då....fylld med ångest. Självklart har det hänt några roliga grejer men av helheten av veckan så har den varit tråkig. Har en fruktansvärd rethosta som just retar skiten ur en! Det tar så mycket energi att man har svårt att vara trevlig, oftas skäms jag över mitt beteende men vet inte hur jag ska förklara min ångest så en frisk människa kan förstå....på den nivån är det som att prata två olika språk. (Det är två veckor kvar till min första behandlings möte, känns som en evighet och jag hoppas att det bara kommer att bli lättare därefter.)
Under min ångest bli jag: först tillbakadragen, tyst, orolig och rastlös, det går sedan över till ilsken, lättirriterad, gråtmild, bråkig och behövande, kan även gå över till en fras av panikångest. Konstigt? Inte för mig, detta är en del av min vardag.... Eller jo, konstigt är det ju, eftersom jag egentligen inte borde känna så tycker jag. Jag har ju funnit kärleken, har en underbar familj och fina vänner....men ändå är man ensam. Vad ska jag göra om det försvinner? Vad ska jag göra om kärleken får nog efter att omedvetet trampat den på tårna så den blir irriterad av denna dåliga vana? En sak vet jag säkert....att jag aldrig kommer förlåta mig själv....
Men....det finns ett ljus i detta mörker.... En längtan, en liten semester....jag bokade en lite resa för att bara komma bort för ett par dar, en resa jag velat göra länge. Till det gröna landet: Irland. Där ska jag under de heligaste och största festligheterna tillbringa min helg! Jag pratar självklart under St: patricks day festivalen! Här ska jag suga i mig den irlänska kulturen och måla min ångest grön av avund! Hehe! Men denna resa är inte enbart för mig och min själ utan den är också till för att jag och min sambo ska göra något tillsammans, något som han gillar, jag vill lära mig att acceptera hans intressen även om det inte alltid tilltalar mig på samma vis.... Det är skönt att ha något att se fram emot, speciellt när man ska göra det tillsammans:)
Nu har jag varit på denna platsen i ett år, varje dag känner jag oro och ångest över att gå dit, känslan man får sin första skoldag....den enda skillnaden är att denna ångesten inte försvinner. Måndags-ångesten kallar jag den, för det är just måndagar det är som värst. Fast jag har haft problem med just måndag sen jag var mindre, fast då kallade mamma den för måndags-sjukan. Det är kanske dax att pröva något nytt? Något som gör att dagarna här inte blir så hemska.....de är ju i tider där det är svårt att byta till en annan plats, men kanske kan göra något annat bara för att bedöva det som är jobbigt just nu.....för att klara av det sista innan man hittar en ny plats att vara på?
Ja, jag ska hitta ett sätt, för så här ska det inte vara....
Aaaah tacka gud för musiken! Eller ja....tacka artisterna, banden och låtskrivarna! Det är så skönt att kunna stänga in sig i en liten bubbla med sina hörlurar för att fly verkligheten lite....eller för att få vara lite ifred när man vill sura och deppa lite. Tur att man har musiken, hade nog inte klarat av mina dagar utan de....(men vem skulle de egentligen:) ) Om inte Ozzy osbournes "dreamer" är skriven om mig så vet jag inte vad :P Eller "crazy train" haha! Nu ska jag samla på mig lite mer energi från musikens värld! Denna dan kanske inte blir så usel trots allt:)
Känslan av att komma till ett ställe och känna att man direkt bara vill vända i dörren och sätta sig på bussen hem för att krypa ner i sängen igen....det var vad jag gjorde igår, fast då kom jag aldrig upp ur sängen från första början....
Mamma kom på besök igår, jag älskar när hon gör det, jag älskar henne över allt annat....men att dölja nåt för henne går inte, det är rätt skönt men samtidigt lite jobbigt, det var väl det som gjorde att jag gick upp idag fast jag egentligen inte vill vara här....
Tack för du hjälpte mig upp, så jag kan lära mig att ta mig igenom denna dagen på egen hand! <3
När jag såg denna skönheten tappade jag nästan andan! Denna klänning är ju inget man kanske har utanför röda mattan men med sån utstrålning och attityd den ger så hade man ju struntat i de! Har funderat på att prova sy en...och om jag skulle lyckas så ska jag göra en i svart också, det hade vatt så satans snyggt! Jag har underbara vänner som hejar på mig att jag kommer lyckas göra en sån klänning och jag är tacksam för att de tror på mig:) när man får sån respons så kan man ju inte skita i det:)
Nu är det äntligen nytt år igen, känns som det går lite snabbt ibland. Hoppas att detta kan bli det ultimata året man väntat på....det är dax för mig att ge upp gammalt groll och skit för att leva sunt och gött! Jag ska lära mig att älska mig själv och alla runt omkring mig, släppa min ångest och börja leva! Hurra för mig! Och mitt nya liv! :)
