mysoulonfire

Den 26 juni 2015 tog jag mitt efterlängtade körkort. Jag hade dragit ut på det länge och hade äntligen tagit mig i kragen och gått till körskolan och lagt upp en plan, 3 månader skulle jag ta det var det bestämt, det fick bli 4 månader men jag tog det, jag lyckades.

Under min tid på körskolan och framförallt innan körlektion fick jag alltid en jobbig tanke, att tänk om en olycka händer? Tänk om jag råkar köra på någon? Tänk om jag krockar? Kör av vägen? 

Jag har alltid varit en ängslig och nervös person, aldrig varit riktigt säker på mig själv och att ge mig på att ta körkort var en kamp för mig, mest psykiskt då.

Men efter varje körlektion kom jag ett steg närmre drömmen om körkort. Trots mina nervösa tankar så ville jag ändå ha körkort, av många anledningar men mest var det för min pojkvän bor 12 mil från mig. Det tog mig 3 timmar att ta mig med tåg till honom och det tog hälften av tiden med bil.

Sen var det att ta sig till och från jobb när vi ska flytta ihop och såklart....friheten. Ja friheten med att ha körkort och egen bil, kunna köra vart jag vill när jag vill.

Den 26 juni....när jag gick ut från lokalen där jag tagit mitt teoriprov för tredje gången, hade jag äntligen körkort. Jag hade aldrig en tanke då....att jag 7 månader senare skulle vara med i en olycka. Tur var väl de egentligen, hade nog annars vänt tillbaka i dörren och lämnat tillbaka mitt godkända resultat och tackat för mig.

 

Den 17 januari hände det som jag fruktade så mycket när jag planerade mitt körkort.

Jag hade åkt med min pojkvän hem till sig då han skulle iväg och repa med sitt band, jag hade min bil hos honom då den hade krånglat flera veckor innan med diverse grejer, allt från sönderrostat kylrör till usla tändstift.

Min bil hade stått hos pojkvännen i en vecka då den inte startat en måndag när jag skulle köra till jobbet tidigt, jag var frustrerad och blev sen till jobbet pga att den vägrat starta den morgonen.

Den veckan kollade min pojkvän på den och kom fram till att det denna gången var tändstiftet, han byte det och den gick igång direkt och spann som en katt.

Denna snöiga söndag var jag glad att bilen funkade igen och var glad att jag skulle få hem den igen, min pojkvän var lite sen så det blev ett snabbt förväl innan han fick köra vidare och jag skulle köra mina 12 mil hem.

Den fanns en liten tanke om jag skulle stanna några timmar ändå och köra hem senare men bestämde mig för att åka hem direkt. Jag kopplade in min mobil i stereon och satte igång min favoritlista på Spotify som jag alltid brukar göra när jag sätter mig i bilen för hemfärd.

Vägen som jag kört så många gånger förut verkade fortfarande rätt lugn trots att den nu var snöklädd.

Jag hade kommit halvvägs ungefär när den "tråkigaste" biten är när det bara är en väg och skog på varsin sida, det är snötäckt och solen lyser, de ser rätt vackert ut ändå. Jag känner bilen skakar till och märker jag hamnat för nära vägkanten då jag inte sett vägmarkerings linjen pga av snön, jag reagerar fort och drar tillbaka bilen på vägbanan igen med ett ryck, men jag känner av sladden och då är det försent.

Kontrollen är borta och paniken har satts in, jag försöker styra upp bilen men lyckas inte. Allt går så fort.

Bilen hinner komma över på motsatt körfält och tillbaka i mitt igen för att sen sikta in sig på motsatt dike.

Allt går på ett par sekunder och just innan jag ser en vägg av snö går en tanke i mitt huvud, "fan, nu dör jag!".

En kraftig smäll uppstår, jag ser krockkudden utlösas men känner inte av den och plötsligt märker jag att jag hänger upp och ner. Allt gick så fort med ändå så gick det i slowmotion. Rutan på min sida hade krossats och jag kunde nästa så hur bitarna flög genom luften, jag hängde upp och ner och det tog mig bara någon sekund att knäppa loss bältet och landade i taket och ut var det ända jag ville, och fort skulle de gå.

Jag kröp bak mot baksättet och tog mig ut genom bakdörren bakom förarsätet, det tog mig endast ett par sekunder sen var jag ute, jag lyckades i all hast få med mig min mobil ut och eftersom jag hörde motorn fortfarande var igång så visste jag inte om det fanns brandrisk och om den läckte olja.

Jag kröp upp ur diket och blev kvar på knäna i vägkanten, tårarna rann och börja känna att mina andetag tog slut.

Jag var rädd, jag kunde inte förstå att jag fortfarande levde! Jag visste inte om jag var skadad eller blödde, jag kände ingen smärta men var också i chock vilket kan komma i efterhand.

Jag upptäcker att en ung kille kommer fram, han frågar om jag är skadad och vad som hände, jag ville svara honom, men fick inte fram ett ord. Han ringer 112 och beskriver olyckan och vart vi är.

Jag har nu börjat hyperventilera, jag känner paniken griper tag i mig och jag tänker på min familj, min pojkvän och mina vänner, tårarna kommer bara fler och jag får fortfarande inte fram ett ord.

Jag märker att några fler personer dyker upp, jag vet inte vart de kom ifrån men en man hjälper mig upp och pratar lugnt med mig, han frågar om jag har ont och om det är var någon mer i bilen. De står med mig till räddningstjänsten dyker upp några minuter senare.

Jag tackar dom från botten av mitt hjärta att dom var där. Jag tackar den unga killen som var först på plats att ringa, jag tackar de andra som bara fanns där i min chock, tackar brandpersonalen som gav mig filtar och ett leende när de gav mig roliga små historier, när ambulansen kom var jag lätt nerkyld och fortfarande i lite chock, jag tackar dom för deras varma personligheter och snabba arbete. Men under hela händelseförloppet efter olyckan fick jag en känsla, jag skämdes. Jag skämdes för att jag som ensam kunde ställa till med en sån oreda, så många människor som stod med mig, som tröstade mig, försökte värma mig, få mig att le och tog hand om mig.

Men jag är glad att de fanns där.

Jag klarade mig utan en skråma, det ända jag känt är att jag varit lite omtumlad, mörbultat och öm, jag är verkligen glad att jag lever.

Under ambulansfärden gick säkert tusen tankar genom huvudet. Tänk om min pojkvän hade varit med i bilen, eller katten eller någon annan jag känner. Tänk om jag hade fått en mötande bil eller lastbil. Tänk om jag åkt ner i andra diket där träden står närmre......jag var fruktansvärt glad att se min mamma komma genom dörren på lasarettet och glad att få höra min pojkväns röst i telefonen igen. Tankarna är många, men tacksam är jag, jag hade änglavakt.

Jag ska försöka låta detta passera, även om man klart aldrig blir oberörd, jag vill inte att skräcken ska komma ifatt mig, jag tänker hoppa upp på hästen igen.....för oavsett, om jag vill det eller ej, så måste livet gå vidare.

Och det är jag glad att mitt liv får göra.